Clownskorna symboliserar modet att kliva in i något som känns för stort, för osäkert, för löjligt– och utsätta sig för risken att göra bort sig. När vi snubblar fram i de där stora, klumpiga skorna, kan omgivningen skratta åt våra misslyckanden, peka finger åt våra drömmar och försöka få oss att komma till sans och sätta oss med dem i publiken.

Men det är just där, på plats i vår egen cirkus centrum, när vi vågar vara sårbara och utsätta oss för gliringar, som vi lär oss hur trapetskonstnärerna svingar.

Att leva en tid i clownskor är att våga klampa i klaveret, i det obekväma, att acceptera de ograciösa stegen. Vi testar, vinglar, och faller vi pladask. Bakom den leende masken kan både en och två tårar falla tungt.

Men det är just där, även om varken vi själva eller andra har en aning vad vi håller på med – som upptäcker vi rytmen i rörelsen, tajmingen i steget, och hur hur vårt slottsliv precis som Askungens börjar kännas som hemma. Masken kan åka av och kammaren tillhör livet i det förflutna.

Så vilka klumpiga steg vågar du ta idag, även om andra fnissar och skakar på huvudet? Skratta du åt eller med dig själv?